Vart är kyrkan på väg?

Nora kyrkas höga torn, som tornar upp.

Det är runt 30 år sedan som jag konfirmerade mig. Någon gång i veckan gick jag till kyrkan i Gårdsten, som inte finns idag, och mötte en grupp av andra nyfikna. Vi var en stor grupp och kyrkan hade flera grupper, som gick på olika dagar. Det var som om skolklasserna på en 25-30 elever fortsatte efter skolan hos prästen. Vi hade en studiebok, en bibel och runt 20 söndagar att samla i ett litet gult häfte. Och vid konfirmationen skulle vi kunna det vi pratat om.

Det är nya tider. Det är en ny generation. Det brukar våra ungdomar säga och nog är det så. På ett sätt skönt, men på ett annat sätt inte. Personligen känner jag mig vilsen i den kyrka jag växte upp i. Kanske är det annorlunda på västkusten, vem vet. Men en sak är säker. Jag håller med Gösta Tingström, som påpekar att kyrkan borde åstadkomma en förändring, det hände på Luthers tid så varför inte nu?

Jag har under en tid varit aktiv i kyrkan och det är många gånger jag har känt att kyrkan som en helhet glömt vem de är, vad de vill och varför. Kappan vänds efter vinden, det diskuteras om kaffe, lokaler, predikans godkända längd och ifall vissa personer är bra nog för kyrkan, utåt sett. Har sett mycket, har hört mycket och vissa händelser etsar sig fast och gör att kyrkan tappar sin status och min respekt.

Kanske är medias snabba artiklar och upplysningar till både fördel och nackdel. Men nog borde kyrkan kunna ta till sig detta och skapa en förändring?