Jul, jul, strålande jul...

Ljus över Noras affärsgata, vid kyrkan.

Nu är det sådana tider igen. Tider då vi längtar till ljus och frid, precis som Edvard Evers själv uttrycker det i julsången. En tid av ro, vita skogar, gnistrande ljus och en längtan efter de där vita vingarna ska sänka sig över en och skapa lugn.

En av julbockarna i Nora, under Julmarknaden.

Jag själv springer som en huvudlös höna, fladdrandes så att alla vita fjädrar yr och den som samlar upp dessa kan göra sig en dunkudde av lyxvarianten. Varje år lovar jag mig själv att inte springa, inte stressa och inte sätta krav på mig själv när det kommer till hur julgranen ska vara, när julkorten (helst de egenhändigt gjorda) ska vara skickade och när julklapparna (av bästa slaget) ska vara fixade. Men varje jul misslyckas jag och strävar efter den ultimata toppen av perfektion.

Lucia i Nora kyrka, en stund av lugn.
Med brasklappen - för de som lyssnar,
men inte för de som sjunger och har
övat en hel dag.

Men ingen av oss vill väl tycka att julen är det värsta och önska att den är fort förbi? Julen ska inte vara en helg av ensamhet, sorg, lidande och en längtan över att den ska passera. Tänker jag på min barndoms jular, så blir bilden annorlunda - det var en strålande jul, men vad gömde sig bakom all glädje? Dåtidens vuxna hade säkerligen samma bekymmer som dagens. Är julstöket något vi vuxna bara måste uthärda, finns det ingen väg att nå tillbaka till de där tindrande ögonen, myset och glädjen?

För är alla julens måsten, verkligen måsten?

av Edvard Evers:

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid! 

Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!