21 sep. 2017

13 skäl varför



När tonårsdramat ”13 reasons why” släpptes på Netflix, så skapade det en del debatt om det känsliga ämnet som serien tar upp - nämligen självmord. Psykologer och lärare var emot serien, i USA, och ansåg att om den visas så ökar risken för självmord, depression, mobbning och sexuella trakasserier bland ungdomar. De som var oroliga, ansåg att serien romantiserar självmord och övergrepp, samt att någon kan kopiera händelserna. Det finns en händelse i Peru, där en 23-årig man skapade kassettband och lämnade ifrån sig dessa plus några brev med riktlinjer att följa. Netflix tog till sig dessa åsikter och skärpte till de varningar som några av avsnitten har. Det finns även en länk till seriens tillhörande hemsida, där man kan läsa om psykiska problem och självmord.

2007 skrev Jay Asher en bok om Hannah Baker och serien är baserad just på denna bok. Det har gjorts några ändringar i serien jämfört med boken - Clay som får kassettbanden tar tid på sig att lyssna i serien, men i boken lyssnar han igenom allt på 24 timmar, som ett exempel. Producenten är ingen mindre än den unga skådespelerskan och sångerskan Selena Gomez, som själv anser att ämnet är tungt och inte enkelt att prata om. Hon visste redan i startgroparna att kritiken skulle komma, oavsett hur hon vinklade historien. Mest kritik fick Hannahs detaljerade självmord, men skådespelaren Kate Walsh, som spelar Hannahs mamma, anser att serien borde vara obligatorisk att se i skolan. Se serien med dina barn, tycker hon och prata sedan om vikten av att stoppa mobbning och utfrysning.

Jag ville se denna serie, för att skapa mig en egen åsikt. Serien skapade debatt och jag ville helt enkelt veta om det fanns någon grund till detta. Serien tar upp viktiga frågor och ämnen, som jag anser inte borde vara tabubelagda. Du får ta del av hur de i Hannahs närhet reagerar på att hon tagit livet av sig och de band hon lämnar ifrån sig, ger svaret på varför och vilka som mer eller mindre lett henne till det beslutet. Det är sorgligt, men du kanske får en annan förståelse hur det är att vara psykiskt sjuk. Skådespelarna är bra, visar tydligt känslor och deras tankar kommer fram. Det finns en spänning i luften, som gör att du vill maraton-titta. Serien är långt ifrån larvig eller överdriven. Den visar tydligt hur det kan vara att leva som ungdom, på väg in i vuxenlivet. Gränsen är fin och varje liten sak kan röra till det. ”Pojkar är pojkar” kan inte längre vara en accepterad form som skäl till att låta mobbning passera. Tjejer ska inte trakasseras - "slutshaming", utan konsekvenser. Budskapet är mer att livet är värt att leva och att Hannahs öde kan lära andra att välja annorlunda. 

Hur ser du på dig själv? Vilken roll har du i en grupp? Är du en mobbare? är frågor som kommer upp under seriens gång. Jag skulle vilja att denna serie blir en ögonöppnare för det mest tabubelagda ämne vi har här och nu. Jag önskar också att ungdomar tar till sig hur det de gör och säger kan påverka andra.
16 sep. 2017

Besök hos diabetessköterskan


Kaos
På Facebook syns en sorglig cover på Barndiabetesfondens sida. Fem sitter där, med sina sprutor, pumpar och en bedrövelse som ansiktsuttryck. Har följt deras inlägg ett tag och även läst kommentarerna på den information de delar. Initiativet är bra, men sättet fel. Har längs med vägen, under mina tjugo år som diabetiker, mött en del kommentarer om diabetes, om hopp och förtvivlan. Jag vet att det är en kronisk sjukdom. Det är inte något som botas genom magiska trick, men du kan leva (undrar hur många som kommer att dänga till mig nu?) som vanligt. Men att säga detta - du kan leva som vanligt - är som att svära i kyrkan. 

Då kommer kommentarerna. "Du kan inte ha diabetes." "Du har typ 2." "Du har inte förstått." Ja, för att plocka några. Det som stör mig mest är inte dessa kommentarer eller de andra ("Du åt för mycket godis!" "Du har inte fått det från mig!") missförstånden. Att ha diabetes är inte alltid en lek och komplikationer lär komma. Kroppens eget immunsystem har rubbats och de insulinproducerande cellerna har blivit angripna och förstörda. Kroppen kan inte själv balansera sockernivåerna och det är här insulinet kommer in - du sköter det själv. Det inte alltid populärt med egenvård, utan läkarna och sköterskorna vill ha full koll. Även de kan köra med skrämseltaktik, som jag anser att Barndiabetesfonden gör. Så även en insändare i Dalademokraten. Skribenten kallar diabetes för en epidemi, och det tycker jag är lite väl. En epidemi (farsot) är ett utbrott av, i detta fall en sjukdom, som sprider sig mellan människor. Men diabetes smittar inte, den är genetisk. Min farmor hade diabetes. Fördomarna är många. Frågorna lika många. 

Inte blir det bättre av att kändisar flyter med. Han är inte den ende som har fått diabetes, vars liv förändrats och att sedan bli upprörd över lite choklad bland frukten - ja, då bör han rannsaka sig själv. Om detta verkligen är det lägsta han varit med om, så kan jag undra var krigsdrabbade barn hamnar på hans lista. Bara en tanke.

Jag var själv hos diabetessköterskan i början av veckan. Det gick bättre den här gången, än förra, då läkaren kändes fel. Ska fundera på att byta ut Levemir mot Lantus. De nya förändringarna med mått (HbA1c) och nivåer gör mig förvirrad. Men när jag började räkna, så kom det fram en del. Då kunde jag pusta ut, eftersom det de målat upp var inte riktigt hela sanningen.
10 sep. 2017

Fördomar



Det är nu ett tag sedan det hände, men för de drabbade är tiden totalt oviktig. För dom är det de djupa såren, som aldrig kommer att läka. Dessa sår kommer endast att svida och saltet som media och de på sociala medier sprider, gör det svårare för de drabbade att läka sina sår.

Det var mitt i sommarens soliga dagar, då nyheterna om en lägenhetsbrand i Gårdsten spreds. En kvinna och tre barn hittades i lägenheten, polisen misstänkte brott. Någon hade mördat familjen, tuttat på för att dölja spåren och grannar var i shock. En man anhölls, pappan i familjen, och genast var allt löst - i sociala medier. Vissa reagerade hårt på tidningarnas rapportering om händelsen, då det kom fram till att det handlade om en familjetragedi. Alla fingrar pekade på mannen, ilskan tog över, vettet gick ur och hårda ord följde. 

Allt handlade om mäns våld mot kvinnor och barn, gamla synsätt, religiösa tankar och annan kultur. Men när sanningen kom fram, vittnen berättade om vad som hänt, så var det många som fick pudla. Den som misstänktes för mord och mordbrand var oskyldig. Det var en helt annan historia som låg bakom - ett skuldberg till bostadsbolaget och hot om avhysning. När detta kom ut, vändes åsikterna lika fort som en vindflöjel i hård vind. Då gick väl pengarna till droger och spel, istället för hyra. 

Det är lätt att peka finger. Det är lätt att ha fördomar. Dessa växer i skuggan av medias hårda ord och alla spekulationer i social media. En utländsk familj i en förfallen förort, där rykten sprider sig som löpeld - det finns ingen chans till rättvis behandling.

Du är dömt utan rättegång.