Skogsdoft

Efter regn kommer solsken

15.2.18

Efteråt...

by , in
"Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, över markens hus
Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån."
- Pär Lagerkvist

Det har gått nästan en vecka sedan svärmors begravning. Tomheten och sorgen har varit total, men samtidigt har den inte fått sitt utrymme på grund av allt praktiskt. Det blir så lätt stelt och underligt, tankarna far och man kan nästan tendera till plötsliga tics. Mitt i det hela kommer jag eller någon i närheten på något som måste ordnas och då kommer det slumpmässiga ord ur ens mun. Lika snabbt kan det glömmas, när något annat tar över.

Begravningen var den 9/2 klockan 11 i Tvings kyrka. Hela morgonen kändes som en evig lång pina med kluvna tankar. Jag ville verkligen inte säga adjö, för då skulle det bli så tydligt att svärmor var borta. Jag ville inte möta de andra i släkten, för det skulle bli så uppstyltat. Vi var först på plats och jag passade på att andas in lugnet i kyrkan och vänligheten från kyrkvaktmästaren och representanten från begravningsbyrån. Passade på att ta några foton med och sedan sätta mig i bänken. 

Andas in. Andas ut. Klockan närmade sig 11 och det blev en liten ström av bekanta och släktingar som kom. Det småpratades, kramades och tittades på kistan med blommorna. Prästen var redo och så var även kantorn. Inledningsmusiken strömmade ut, psalm efter griftetal, musik efter bön följde och plötsligt stod vi ute vid graven. Det var kyligt och handbuketter landade runt kistan, som sänkts ner. Prästen sa några ord. Sen blev det så där stramt igen. Och nu då?

Efter tack och handskak kom lättnadens suck. Begravningen var över. Det hade varit vackert, varmt och gjort rättvisa åt svärmor. En stark kvinna, som kunde med bravur hantera vad som än kom i hennes väg. En varm farmor, som var mån om barnbarnen. En duktig mor, som verkligen älskade sin familj. En underbar svärmor, som lärde mig massor - matlagning, hyfs och om livet i sig.

Hon är saknad. 
27.1.18

Boktips: En syster i mitt hus

by , in

Det här är första gången jag läser en bok av Linda Olsson. Hon är jurist och författare, född i Stockholm 1948. Hon har bott i Kenya och en del andra länder, med sin familj, men nu bor hon i Auckland på Nya Zeeland. 

Hon har gett ut några böcker innan denna, En syster i mitt hus, som kom ut 2016. I den lättlästa boken får vi träffa systrarna Maria och Emma. De har växt upp tillsammans med en mamma som utåt visade en fasad av att allt var bra. Innanför väggarna fanns ingen trygghet och ingen kärlek. Systrarna har endast träffats vid större högtider, som födelsedagar och jul, efter att Maria flyttade ut då hon var runt 16 år. Emma, som då var 10 år, blev ensam kvar med sin mamma. 

Mamman gick senare bort och efter begravningen har systrarna inte setts. Det är två år sen sist, när Emma besöker Maria på den spanska kusten. Maria har bott ensam och låter dagarna gå, fyllda med arbete, promenader och vid på takterassen. Systerns besök rubbar rutinerna. Emma ville gärna prata om personliga händelser, om barndomen och hur den tragiska olyckan skapade en kil emellan dom. Maria känner inte att detta gynnar någon av dom och gör allt för att undvika de ämnen som Emma tar upp.

Systrarna är varandras motsatser. I berättelsen kan läsaren tydligt känna skillnaderna och ibland uppstår en frustration, då jag, som läsare, verkligen vill skaka om både Maria och Emma. Men samtidigt känner jag att vi har en uns av både Maria och Emma i oss själva och att vi har mött båda under livets gång. Maria är en bomb, fylld med alla möjliga känslor, redo att exploder vilken sekund som helst - av vilken anledning som helst. Emma i sin tur är rätt bra grå och tråkig.

Boken är ett familjedrama. Svek. Sorg. Hopp och slutligen förlåtelse. Vi formas av vår barndom, av de händelser som sker och allt kan ske. Systrarnas relation är stel och tafatt. I minnet finns systern som inte finns med och mamman som ett mörkt moln. Men vill man, så kan man - göra skillnad. 

Och kanske finns det hopp för Emma och Maria. Boken kan ses som en ögonöppnare för att förstå relationer, men troligen beroende på hur du som läsare ser på relationer, kärlek och livet. 
24.1.18

Livets nycker

by , in

Ja, så är det nya året här, men knappt med buller och bång. Det kändes mer som om övergången var en seg historia, en dans i knäck. Någon sorts slow-motion.

Det var lugnt till en början. Helgerna gick bra och likaså mellandagarna. Vi njöt av tillvaron, funderade lite över hur barnens farmor hade det eftersom kontakten blev lite av och an. Sedan kom det samtal från de som sköter om min svärmor. Det var inte så bra med henne. Det fanns även en tydlig önskan om att vi borde åka ner för att hälsa på henne. 

Vi var även en kort sväng vid stugan.
För länge sedan hade vi som familj och mina svärföräldrar kommit överens om att inte åka under vintertid, på grund av osäkert väder och riskerna med det. Denna gång trotsade vi väder och vind och överenskommelse. Även svärmor ville så gärna träffa oss. Sakta åkte vi ner och följde vädret medan vi åkte från stad till stad, till samhälle och genom orter. Barnen hade jullov i några dagar till, så det var skönt att få lite ombyte för dom. Det var nervöst att åka ner, eftersom vi inte visste i vilket skick svärmor skulle vara i. 

Tvings kyrka, där begravningen ska ske.
Vi stannade en långhelg, trettonhelgen inkl några dagar till, hos henne. Vårt besök fick henne att piggna till och det blev underbara dagar med fler minnen och stunder. Men oron låg där över oss som ett tungt grått moln. Efter helgen, väl hemma igen, blev det att vakta telefonen. Det skulle komma ett samtal som ingen av oss ville ha. Varje gång det ringde, pep eller lät som något liknande som en signal, så blev det en underlig känsla. 

Söndagen den 14:e januari, på morgonkvisten, kom samtalet. Anna, min svärmor - barnens farmor - min mans mor, hade lämnat oss. Känslan av tomhet slog mig. Förvirringen blev total. Kunde inte tänka klart. Sorgen har varit lynnig, känslorna överallt och mest har jag känt en enorm tomhet. Den är även tung. Samtidigt ska jag och familjen fungera som vanligt, när vi planerar begravning och försöker bolla med många frågor. Det behövs små vattenhål för att hålla oss vid vett. Så vi tog oss ner till Blekinge för att vara i hennes lägenhet, vara på plats när hennes hjälpmedel hämtades och hemtjänsten återlämnade nyckeln.

Det behövdes. 

My Instagram